This town has dragged me down

Ångest, ångest, ångest.
Jag känner mig som en älg i Stora barriärrevet.
Just det, totalt jävla felplacerad.

Det började i tisdags när jag var och fikade med Jo & Lo.
Vi började snacka reseminnen.
Fruktansvärt roligt men paradoxalt nog även enormt deprimerande.
Ååh vad jag saknar allt. Det landet, det livet, de människorna, den tiden.

Jag måste åka någonstans och hämta inspiration till att göra spännande saker. Hade fått så många ideer när jag kom hem från folk jag träffat som gjort diverse grejer. Rest dit. Pluggat där. Träffat den rätte som fått en att  emigrera från sitt hemland. Oh, take me anywhere, now.

Förresten, någon som känner en fiskare i Norge?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0